Viva! Karlskrona

Dagen men stort D började med att jag var äckeltrött på att bara gå hemma och vänta, vänta, vänta och vänta. Bestämde mig för att något måste göras....

Kvällen hade vi redan bokat med Tinas och Andreas som oxå väntade barn. Vi var planerade till samma dag men led av samma öde så hon var lika förebannat trött på att vänta som mig.

Tomas och jag började med att åka till metropolen Bräkne-Hoby för att gå på Karlssons, mest för att det var det ända butiken inom 4 mils radie som vi inte hade besökt den senaste tiden, inte för att utbudet är så givande.

Börjar få känningar längst ner i magen, något som känns annorlunda men väljer att inte fokusera på det. Hade ju gått omkring och känt efter så mycket den senaste tiden så jag bestämde mig för att det bara var inbillning. Efter att ha traskat runt där inne i typ 2 timmar utan att hitta nåt annat än godis och cola så börjar det bli dags att dra sig in mot Karlskrona för att möta upp Tina och Andreas. Skulle bara gå på toa först, för säkerhetsskull...

Vilken överraskning jag fick där inne, slemproppen börjar lossna!! Jippie, det är det tydligaste tecknet på länge, dessutom ett tecken som jag inte kan inbilla mig. Detta gick ju att ta på!

(Även om det hade varit ganska ohygeniskt, äckligt för att inte tala om märkligt, nej jag valde att inte ta på detta tecknet!!)

Ut till Tomas och berätta den STORA nyheten som blev förväntansfull och lite lite stressad tror jag;)

Väl inne i stan igen så går vi en runda runt Viva! Karlskrona, tittar på fult engelskt porslin med rosor, ankor och grisar på. Konstiga ostar, korvar samt mycket mer men det såg ganska oaptitligt ut alltihop.

Nu börjar det molna på ganska bra i ryggslutet och nedre delen av magen, förstår vad BM menar när hon säger att det bör kännas ungefär som mensvärk för det är precis vad det gör.

Alla hade tydligen bestämt sig för att vara ute just denna kväll, stötte på ungefär halva släkten och alla ifrågasätter vad jag gjorde där inne, varför jag inte är hemma eller inne på förlossningen, de vill inte vänta längre nu. 

Nej inte jag heller men jag väljer att inte säga något om mina misstankar att det är något på G, denna gången ville jag vara helt säker.

Upp till Stars & Stripes för att äta, klockan är nu runt 20. Efter att ha suttit en stund så börjar det molna på ännu mer, det är inte längre helt bekvämt att sitta. 

Väljer återigen att inte säga nåt, inte ens till Tomas. Det går kanske över och det vore ju snöpligt, sen har vi ju så trevligt!

Vid 22:30 - 23 bryter vi upp för att gå en liten runda med deras lilla hund som behöver rastas. Efter det så bestämmer jag att det är dags att åka hem för det börjar kännas ganska ordentligt, tackar för en trevlig kväll och kör.

Väl hemma känns det bara starkare och starkare.... Klockan är runt midnatt.

Ett par omgångar Yatzy och varm choklad vid köksbordet. Har nog aldrig haft så dåliga poäng i Yatzy, det var svårt att fokusera när värkarna började sätta igång på riktigt.

De var fortfarande väldigt oregelbunda men nu gick det inte längre att tolka det som nåt annat, det är alltså nu det händer!! 

Försökte gå och sova en stund, funkade...inte alls. Då var klockan runt 3 och det var ca 30 min mellan värkarna.

Vid 4 hade avståndet krympt till ca 8 minuter och 4:30 till 4 minuter. Avstånden krymper fort och nu börjar det kännas ganska jobbigt, ringer förlossningen. Jag är välkommen in men de rekommenderar att vänta tills jag har 3 värkar på 10 minuter. Okej, men det lär ju bli ganska snart om denna takten håller i sig, säger att vi avvaktar en liten stund till sen kör vi in.

Passar på att tala om för min mor och far att det snart är dags.

Tomas står med mobilen i högsta hugg och klockar värkar samtidigt som han ränner runt hela huset och plockar ner saker i väskan, ger katten mat, plockar undan disken och alla andra viktiga saker han kan komma på. Nerverna börjar göra sig kända även om han inte ville säga det högt just där och då;)

Strax innan kl 5 morgonen den 31 juli 2010 sätter vi oss i bilen och kör mot förlossningen...