Natten till igår vaknade jag halv 6 på morgonen, kallsvettig, gråtfärdig och flämtande... Väcker Tomas som inte fattar vad som händer för att få lite tröst, han blir ganska fort vaken när han märker på mig att det är något otäckt som hänt.
Drömmen handlade om att Tomas "snällt" talade om för mig att han inte ville vara tillsammans med mig längre. Han hade bestämt detta för 1 års sedan men inte hittat rätt tillfälle att tala om det för mig!(?)
Alla i hans släkt på västkusten visste om hans beslut och jag minns skammen i drömmen av att vi hade varit där uppe på besök ett flertal gånger det gångna året, de visste, inte jag.
Jag fattade inte hur detta kunde vara möjligt, vi hade ju gjort hur mycket som helst tillsammans under året, tom blivit föräldrar, och allt hade ju varit precis som det ska vara. Förväntansfulla under graviditeten, lycka vid förlossningen, förvirringen och tacksamheten när vi kom hem med vårt knyte. Och allt vi hade hittat på och gjort, betydde det ingenting? Kunde han verkligen ljuga så bra så jag inte hade misstänkt någonting under så lång tid?
Tomas försäkrade mig om där tidigt på morgonkvisten att så var inte fallet, han skulle ingenstans, älskar mig och William så jag kunde slappna av och försöka somna om. Sagt och gjort, det var ju bara en dum dröm.
Vaknar efter en halvtimme igen, samma känsla som förra gången fast nu hade även ilskan letat sig in. Hade fortsatt drömma där den första drömmen hade brutits. Så nu hade Tomas vidare talat om för mig att han minsann skulle bo kvar med mig och William i 3 år, han ville inte missa småbarnsåren. Det hade han och hans mamma kommit överrens om(?!), vad jag tyckte om saken spelade tydligen ingen som helst roll. Ledsen, arg och förtvivlad gav jag upp. Det var ju ingen mening att somna om när jag bara fortsätter drömma på en dröm som jag aldrig vill uppleva. Vare sig i drömformat eller i verkliga livet!!
Usch och fy vad otäckt det var.
Tomas spenderade hela dagen igår med att försöka betrygga mig om att det inte var sant, att det var en dröm. Det gick så där... Ni har väl alla varit med om en dröm som känns så verklig att den hänger efter i ens undermedvetna ett bra tag framöver? Man är logiskt sett med på att det inte är på riktigt men kan ändå inte låta bli att undra lite om det möjligen skulle kunna vara på detta vis iallafall?
Jag tror nu att jag ett dygn efteråt lyckats få känslan att ta till flykten och jag hoppas innerligt att den kommer att hålla sig på behörigt avstånd och inte någonsin bli verklighet!!
/Lela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig innan du stänger dörren, ingen tycker om en fönstertittare;)