In memory of

Idag är det 1 år sedan vi förlorade en vän.

Tomas och jag befann oss i Stockholm över helgen på minisemester. Var tänkt som en semester där vi skulle återfinna lugnet och reda ut tankarna som snurrade så hos oss. Tomas hade precis fått beskedet att han blivit varslad och skulle bara jobba året ut sen stod han utan jobb för första gången i livet.

Året i helhet hade varit tungt och jobbigt. En utdragen cirkus med vattenläcka, försäkringsbolag och installation av nytt värmesystem, min mormor insjuknade i cancer och flertalet misslyckade försök att bli gravid. Kändes som att vi behövde komma bort ett tag, skingra tankarna och ladda batterierna. 

Sista dagen i Stockholm, ett par timmar innan vi skulle köra hem kom samtalet... Samtalet som man aldrig är beredd på oavsett vem det än gäller.

Han var borta för att aldrig mer komma åter. Det var svårt att ta in som sanning, vi hade bägge svårt att tro på det, ville inte tro på det, kunde inte tro på det. 

På en grusparkering vid Kungens kurva berättade jag för Tomas,  beskedet om att en av hans bästa vänner inte längre fanns i livet.

Tårarna strömmade på oss bägge två. Tårarna som symboliserade så mycket, sorg, besvikelse, hat och kärlek. Hur kunde han? Varför? Alla de frågor som vi aldrig kommer att få svar på men som alltid kommer att finnas där. 

Det blev en lång resa hem. Himmelen öppnade sig i ett skyfall den kvällen, som om den grät tillsammans med oss. Som för att visa sin sympati... 

Hela vägen hem satt vi och pratade om honom, grät för honom och skrattade åt goda minnen om honom. Väl hemma kändes det bara som ett stort svart hål inuti... 

Jag klarade in av att gå till jobbet dagen efter, i 2-3 dagar satt jag bara här hemma och grät. Stirrade ut i tomma intet och grät. Slutade med att jag blev sjukskriven för att kunna bearbeta allt det jag kände.

Tomas var starkare än mig, han jobbade på. Tror han var tvungen att jobba för att kunna fortsätta fungera.  

Minns att jag tyckte det var konstigt att det var jag som tog så illa vid mig av detta, det var ju inte "min" vän utan Tomas. Vi hade träffats, umgåtts, käkat middag, varit ute tillsammans men jag kände honom inte så väl. Det var Tomas som hade jobbat ihop med honom, umgåtts med honom och kände honom på riktigt. 

Efter 2 veckor fick jag svar på varför jag blivit så apatisk, jag var gravid. Vi väntade barn mitt i all denna sorg! 

Det blev svårt att förhålla sig till denna nyhet och vara genuint glad för det, tidpunkten var ju så fel... Samtidigt som det var efterlängtat, det var ju detta vi ville. 

Det sägs att varje gång ett liv släcks så tänds ett nytt.

Jag vill gärna tro att det var så det var för just oss. Att vår väns bortgång tillförde ett nytt liv i min mage, på nåt sätt känns det lättare för mig när jag tänker så. Hans bortgång blir inte lika meningslös på nåt vis... 

Att tiden läker alla sår är inte sant, vissa sår läker aldrig men de blir mindre.

Vi pratar fortfarande om honom men idag kan vi göra det utan att börja gråta. Idag kan vi istället tänka på allt det positiva och skratta åt härliga minnen. Men det finns fortfarande dagar då tårarna inte är långt borta. Ingen av oss har raderat honom från telefonen eller MSN.

Tar vi bort honom där så är han borta för evigt, på riktigt. 

In memory of

Johannes Dahlander

13 mars 1985 - 29 oktober 2009

Vi saknar dig!

/Lela