Intuition

Första gången jag lämnade William en stund själv på förskolan var idag. Lite blandade känslor för hur det skulle gå även om jag var ganska säker på utgången
. 
Han följde snällt med ut i hallen, vinkade till alla som var kvar inne i lekrummet. Han trodde nog att vi skulle gå hem bägge två;) När jag fått på mig ytterkläderna började han ana ugglor i mossen och läppen började darra lite. Sa hej då, pussade honom i pannan, vinkade och gick ut genom dörren. Hörde att det inte var en glad liten kille jag lämnat kvar hos personalen:(


Efter 20-25 minuter gick jag tillbaka, då var det lugnt och tyst inne på avdelningen. Alla de små satt snällt på golvet och lekte tillsammans med fröknarna. Det tog en stund innan han fick syn på mig, när han väl fick det syntes ett jätteleende bakom nappen och med snabba små steg sprang han rakt in i min famn och kramades en lång stund:)


Visade sig att precis som jag hade på känn så hade han blivit ledsen när jag gick, gett stackars fröken som höll honom i famnen en ordentlig smäll på axeln och sen var det bra med det. Resten av stunden hade han lekt och varit på gott humör. Skönt när ens intuition ger en rätt:)


Jäklarns vad snabba de är på att fånga upp nya saker av varandra. Igår såg han de andra barnen som varit där lite längre snodde personalens innetofflor och satte på sina egna små fötter. Gissa vad William gjorde det första när han kom hem igår?;)

/Lela