Mitt hem, min borg

Sitter i soffan och försöker förstå det jag ser på TV:n... Det går inte, ser bilderna och hör talet men det blir inget sammanhang. Om det beror på att det är en ny serie om utomjordingar eller om det är ångesten inför morgondagen som börjar komma krypandes vet jag inte riktigt. Förmodligen lite av varje.


Imorgon är det dags för mig att börja jobba igen. I nästan 20 månader har mitt hem varit min borg, nu ska jag ut i det alla andra kallar livet igen. Trots att jag är snart 30 så känns det skrämmande. Riktigt skrämmande...
20 månader har min familj varit mitt liv och mitt allt, nu ska jag helt plötsligt dela min uppmärksamhet på ett stort antal främmande människor per dag och ändå ha energi nog att vara med familjen när jag kommer hem. 


För att ta till med kraftuttryck, jävlar var tungt det känns just i detta nu. På gränsen till att tårarna tränger fram i ögonvrån. Kanske inte så mycket för att just börja jobba utan för att mitt liv inte kommer vara som det varit under en lång tid. Kommer inte längre veta exakt vad min lilla pojke har för sig om dagarna, vad han har hittat på för bus, om han ätit ordentligt, sovit ordentligt eller lärt sig något nytt. Inser att det är så här merparten av alla familjer lever sitt liv, de har säkert gått igenom en ångestfylld period och nu är det min tur att gå igenom den. Med tiden kommer det att lägga sig och bli lättare men just nu är det mest becksvart. 


Lite av ångesten kommer nog ifrån att detta med största sannolikhet kommer vara den enda föräldraledigheten jag har i mitt liv. Jag vill inte ha fler barn och är ganska stark i min åsikt så jag är förhållandevis säker på att detta var den enda föräldraledigheten jag kommer vara med om. Tomas är inte riktigt lika säker så vi får väl se vad framtiden utvisar. 


Nu brast jag lite här i soffan, Tomas kunde inte låta bli att skratta åt mig (och krama mig kanske jag ska tillägga). Helt OK för jag skrattar också samtidigt som jag gråter. 
Det är tufft att släppa taget om något man levt så nära inpå som man gör när man är hemma med sitt/sina barn. Nu börjar jag förstå den där seperationsfasen William genomgick vid 8-månades ålder när han började gråta bara jag försvann bakom ryggen på honom. Kan tänka mig det är ungefär så jag känner nu. 


/Lela