24 juli 2010

Utmana ödet har blivit till vardagsmat i vår familj...


 Fortfarande ingen bebis, den skulle ju "bara" kommit förra lördagen men va fanken. Det är väl inte så noga, eller? Så just nu gör vi allt vi kan komma på för att:
  • Få igång värkarna.
  • Få tiden att gå fortare.
  • Inte fundera och vänta så mycket.

Än så länge kan vi bocka av följande på listan:


  • Storstädat (dammsugat, skurat toaletter, dammtorkat, lister. You name it!)
  • Färdknäppen.
  • Promenader i MÄNGDER. Svängt på armarna, "plockat äpplen/päron", gått på plan mark och i backar, långsamt och raskt.
  • Åka bil på skumpig väg.
  • Åka lite väl långt hemifrån. (Karlshamn i torsdags och Kalmar idag)
  • Stå mitt i ett karnevaltåg med sambatrummor och visselpipor. Testade även att dansa med lite.
  • Blivit skrämd av åskan.
  • Hota Liten i magen.

Ingenting har hitintills fungerat, det som återstår är väl att putsa fönster vilket det just nu inte är direkt väder för. (Hallonte och ricinolja oxå, tack men nej tack.)
Eller så är det helt enkelt så att den kommer när den känner för det, troligen och förhoppningsvis! Tycker bara inte att det är en helt schysst metod att använda sig av när dess mamma alltid är nogrann med att komma i tid. Komma försent tycker jag nämligen är ruggigt pinsamt och jobbigt...
Tydligen har vi inte riktigt samma uppfattning om den saken Liten och jag. 

Idag trotsade vi både det regniga vädret och eventuell analkande födsel och åkte till Kalmar. Tänkte testa teorin med att saker sker när det inte riktigt är läge för det eller att det är långt till förlossningen. Urbota korkad teori vill jag bara tilläga, fungerar icke!

Blev ett besök på NetOnNet, Tomas köpt sig en ny elektronisk leksak som han just nu försöker göra plats åt i TV-bänken.
Bauhaus - inhandlat en fönsterskrapa så jag kan putsa mina fönster ordentligt imorn om det inte regnar. (Ingen tillit till att Liten kommer inatt heller)
IKEA - Köttbullemiddag och badrumslampa. Så nu är det inte en ful naken glödlampa i taket längre, den andra lampan gick sönder för ca 1 vecka sedan. 

Nu sitter jag uppkrupen i soffan iförd mysbyxor, underbart när det var så pass kallt i huset när vi kom hem så de kunde åka på igen, katten i knät och lyssnar på regnet som smattrar mot taket och Tomas som trycker på alla nya knappar;)
Utövar just nu teorin - 'vila ut barnet', troligen den absolut sämst fungerande men orkar inget annat ikväll. 

Och till alla er som läser (ni är en hel del har jag märkt även om det är få som lämnar sina fotavtryck) jag ÄR positiv och jag TÄNKER positivt. Varje gången dag är en dag närmare mötet med vårt lilla underverk, jag vet det.
MEN det börjar bli för jäkla långtråkigt, frustrerande och energikrävande att bara gå omkring och vänta och längta. Tålamodet börjar sina helt enkelt...

/Lela 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna ett spår efter dig innan du stänger dörren, ingen tycker om en fönstertittare;)