Jag är grinig för att jag är sjuk och den nedrans förkylningen vägrar ge med sig. Är grinig för att jag anser att Tomas inte hjälper till tillräckligt mycket (vilket inte är det minsta sant utan bara en förvrängd verklighet som uppstår av min grinighet).
Är grinig för att jag inte är en så mysig/snäll/tålmodig/pysslig sambo/mamma som jag vet att jag egentligen har kapacitet till att vara.
Min grinighet smittar givetvis av sig på William som spenderat de sista 3 dagarna med att vara grinig båda natt och dag vilket gör att jag blir ännu mer grinig.
Katten blir grinig av att William är grinig vilket gör att hon vandrar runt, runt i huset med en tomte i munnen och skriker mest hela dagarna. Detta gör mig, förutom fullkommligt vansinnig, om möjligt ännu mer grinig.
Blir ännu mer grinig av att jag inte hittar energin inom mig för att vända runt steken och bryta den onda cirkeln, känner ju att alla andras missnöje just nu grunder sig i mitt beteende. Men jag behöver få känna mig lite mer frisk för att lyckas med detta som just nu känns som mission impossible.
Behöver jag tala om att livet känns ganska grinigt för tillfället?
/Lela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig innan du stänger dörren, ingen tycker om en fönstertittare;)