Nattning har nu pågått i över 50 minuter, 50 minuter av ren och skär intervallträning. I sängen, ur sängen, i sängen, ur sängen, i sängen. Efter 30 minuter tappar jag tålamodet (eller förståndet, bara att välja) och drar ifrån honom både napp och snutte. Talar om för honom att nu är det färdig tramsat och han ska stanna i sängen. Det fungerade i ungefär 47 sekunder...
Efter 35 minuter får jag frispel, slänger honom tillbaka i sängen och ryter till att nu räcker det. Vad gör han då?! Han väljer att börja skratta åt sin kokande mor!! Gapskrattar som om han aldrig varit med om något roligare i sitt tvååriga liv!
Sätter mig på golvet för att vakta honom. "Mamma" låter det med sockerlen röst. "Mamma" låter det med spökröst. "Mamma" låter det med en bubblande glad röst. Ger upp, går ut igen för där kan jag inte sitta och vara förbannad på honom.
(Nu åkte precis alla gosedjur ut ur rummet, det bet visst lite grann för nu skrattar han inte längre)
Vad hände med min lilla rara, söta, snälla, gosiga pojk som snällt sa godnatt och sen snällt stannade kvar i sin säng tills han somnade?
Hur ska man hantera någon som konstant testar ens gränser enbart för det är kul när man blir arg/förbannad/förtvivlad? Jag har inte en jävla aning för jag misslyckas uppenbarligen kapitalt!
Förlåt men jag var bara tvungen att kräkas av mig lite, för hur underbart är det inte med ca 30 minuters egentid i soffan innan man somnar i ren utmattning?
/Lela