Vad vore...

...ett paket med nya lack på posten när man skulle kunna få ett paket med tålamod?

Hämtade sonen idag vid strax efter fem, tjugo minuter senare hade vi fortfarande inte kommit därifrån. Han hade bestämt sig att idag skulle han minsann inte åka hem. Lite lätt pinsamt att framför personalen stå och försöka locka med en gallskrikandes tvååring som har varit strålande glad hela dagen. Kan ju lätt tro att han inte har det så bra hemma...

Efter mycket om och men och ett löfte om att åka till affären och köpa vindruvor lyckades jag spänna fast honom i bilen. Alla glada och nöjda. 

Väl i affären var vi vänner igen och traskade glatt runt med vårt paket vindruvor. Dags att sätta sig i bilen för att äntligen få åka hem så lyckas han med konststycket att välta ut en take-away mugg med te i över hela mittkonsolen. Givetvis med socker i så det blir så underbart klibbigt också. Jaha, köra hem och städa bilen innan det fanns en chans att få lite mat i magen. 

När bilen var städad och sonen injagad, han skulle bara klippa gräset lite först, skulle det bli kvällsmat i form av frallor och vindruvor. Alla glada och nöjda.

Ber honom snällt att gå in och tvätta händerna på toaletten vilket han glatt gjorde. Stökar runt i köket när det låter misstänksamt från toaletten, det liksom skvalar. Jojomen, där inne på pallen står en glad och väldigt blöt tvååring som tryckt ner plutten i handfatet och fyllt det. Påföljden var en halvliter vatten på golvet. Jaha, fram med moppen och städa. 

Undrar vem som blev gladast när pappan klev in genom ytterdörren? Sonen som inte träffat pappa på hela dagen, pappan som varit i Stockholm över dagen eller mamman vars nerver nu låg utanför huden?

Det låg inget brev med tålamod i posten och inte heller mitt efterlängtade paket med Zoya-lack. Bättre lycka imorgon kanske?

/Lela